.

Jag känner mig liten. Jag känner mig liten i eran närhet, jag känner mig liten i folks ögon. Vet inte varför. Just nu är allt bara inte som det ska. Jag är svag. Jag vill inte vara svag. Men jag är svag. Jag känner mig liten och osäker, fast jag egentlgen vill och borde känna mig tvärtom. Det känns bara som att jag långsamt, långsamt tappar det jag jag bygde upp där borta. Långt, långt borta i solen. Jag försöker påminna mig själv om de känslor jag kände då, det inre lugn jag kände då, den känslan av att inte bry sig om omvärldens åsikter och fula ageranden. Jag brydde mig inte. Jag visste att jag var värd allt ändå. Jag var lugn med mig själv. Tyckte inte att det behövdes några krav eller mål, mer än mina egna mål att nå inre harmoni och självkänsla. Jag mådde bra då. Förundransvärt bra. Jag hade båda fötterna på jorden igen. Nu tappar jag allt långsamt, långsamt. Tyst, utan ord inga känslor eller uttryck. Bara i min ensamhet. Plötsligt har jag ingen att prata med. Eller, klart jag har. Men jag gör det inte. Jag gör det bara inte. För nåt ont har satt sig fast på mig. I mig. I mitt inre. Plötsligt litar jag inte på folks ord längre. Varenda blick känns granskande och yttrar jag mig pratas det om mig sen. Jag talar inte om mina känslor längre. Jag har ingen att dela dom med. Jag har, jag hade. Jag vet inte längre.. Allt jag vet är at jag känner mig  trygg i dina armar. Men då känner jag mig också liten.Jag vill inte lägga all min tyngd över dig. För jag vet att om jag sen förlorar dig, så förlorar jag allt. Jag är så rädd att mista dig. Jag är så rädd att du också ska se mig som andra börjar göra. Lämna mig.

Börja tycka att jag är liten.