.

Nu har du åkt. Lämnat mig ensam för en tid. Jag fick vara med sista timmen. Då ni packade det allra sista och taggade. Jag fanns med er i glädjen, det gjorde jag. Men vet inte om ni märkte min sorg..Kanske. Log med en stor klump halsen. Kysstes med tårar brännandes under ögonlocken. Du såg. Frågade. Jag nekade. Jag följde med er ut i trapphuset och väntade på taxin. När den kom ville jag bara gråta. Det gjorde jag, inombords. Jag sa hejdå till din familj. Kramades. Önskade trevlig resa. Sen gick allt så fort. Jag vände mig om mot dig. Du tog mig i dina armar och jag kysste dig hårt. Ville inte släppa taget när du var tvungen att gå och sätta dig. Men det gjorde du och dörren stängdes. Jag började långsamt gå mot bussen som skulle ta mig hem till ett tyst, tomt hus. Ni körde förbi mig och log och vinkade. När bilen åkte iväg fortsatte jag vinka, omedveten om ni vinkade tillbaks eftersom det var svårt och se för allt mörker. Bilen åkte iväg. Med er inuti. Sen kom tårarna. Dom rann, droppade i snön och frös nästan till is i den kalla vinden. Kom till bussen. Träffade såklart en såndär människa som man inte vill träffa just nu. Man tänker: Var stark. Leendet åkte på och stängde av tårarna som bara ville fortsätta rinna. Satt tom och tittade ut genom fönstret på vägen hem. Så fort jag klivit av bussen föll dem igen. Tårarna var svarta av mascara och syntes tydligt mot den vita snön när dem slog emot varandra. Hemma vågade jag gråta ut. Ensam, med endast en katt som inte förstår, grät jag tills det knappt fanns några tårar kvar. Hur ska jag klara mig nu? Du är ju mitt allt. Vem ska jag gå till när jag känner mig ledsen? Vem ska jag mysa med alla vinterkvällar framför filmer? Vem ska jag rulla runt i snön och åka pulka med? Vem ska få mig alldeles glad och pirrig trots att allt annat känns skit? Vem ska jag få ge alla mina stora känslor till? Min kärlek? Jag älskar ju dig..